Vinbär på gott och ont.....

Bl a på ont. Visst är det härligt med vinbär och buskarna har bjudit på god skörd även i år. Men när jag förra fredagen böjde mig lätt framåt för att plocka en klase, så kändes det som om en tennisboll trycktes ur min ryggrad. Diskbråck, förstås!

Härligt, härligt, men farligt, farligt, uppenbarligen..!

Jag lyckades med, ja, jag minns inte riktigt, men två dagar låg jag i stort sett i sängen; dvs fredag och lördag, möjligen även söndag. Tog en ipren och klippte gräset. Tror det var i söndags. Har telefonledes stämt av symptomen med bror Jan, som ju är läkare och som själv haft diskbråck, och med vårdguiden. Det kan inte vara så mycket annat, men för säkerhets skull har jag bokat ett besök på vårdcentralen på måndag.

Nu kan det knappast ha varit vinbärsplockningen som allena varit boven i dramat. Snarare bara den utlösande faktorn. Vad kan det då ha varit? I de råd jag funnit på nätet ska man undvika framåtböjning och samtidig vridning. Just den rörelsen har jag varit flitig på i sommar....i och med all lieslagning! Jag gick ju en kurs i början på sommaren och fick då lära mig meja på det riktiga sättet, dvs att vrida kroppen fram och tillbaka, som att öppna en en flaska med kork i. Lite framåtböjd har jag stått och gått också, när jag slagit.....

Här är redskapet:

Här syns alla liarna med tillbehör. Till höger är den "knackelie" jag har knackat själv på kursen. Den har inställbart orv (det man håller i), så nu kommer jag att göra en justering och dessutom ändra stil och inte vrida ryggen. Fast det lär nog dröja innan jag börjar använda lien igen...ganska länge, tyvärr!! Högst uppe syns städet, på vilket man hamrar liebladet vasst.

Här hamrar jag liebladet sylvasst.

Visst kan det faktum bidra att jag hoppade från stegen eller från 1,5 meters höjd en gång nu i sommar, då stegen jag stod på och skrapade fönsterfoder började vingla till. Jag kom ned på båda fötter men gjorde en bakåtkullerbytta på den sluttande gräsmattan. Efteråt kände jag mig lite mörbultad och hade faktiskt lite ont i ryggen, vill jag minnas, men huvudorsaken känner jag mig rätt säker på är lieslagningen. Men intet ont som inte har något gott med sig: Nu får jag lära mig bättre ergonomi och dessutom tvingas jag förmodligen träna upp en muskelkorsett kring ländryggen. Vid närmare eftertanke, fick jag ju redan i början på 80-talet, efter att ha dragit upp en 100-kilospatient i sängen på infektionskliniken i Uppsala, så svår ischias att jag knappt kunde sitta på en hel sommar och därmed inte kunde fortsätta inom sjukvården...Kanske fick jag ett diskbråck redan då - utan att veta om det?