Idag blev jag så glad och rörd: Allen hade hoppat upp och satt på pinne! Allen, som jag fann utanför hönshuset i 20 graders kyla i januari förra året. En liten svart figur med rimfrost på ryggen. Uppenbarligen hade han försökt leta reda på sin mamma, som flyttat ut i hönshuset bredvid. Jag var ute mitt i natten för att se att inte vattnet i deras vattenskålar frusit och såg inte att kycklingen smet ut.
Allen, som jag först trodde var en liten honkyckling och mammans enda, varför hon fick heta Allena, tog jag först in i hönshuset, men kände på fötterna och benen, som kändes som istappar.
Jag tog därför in henne i mitt sovrum, där hon fick sova på en tidning både på sängen och en fotpall. Först kom blåsorna på fötterna och jag förstod att det var fråga om förfrysning. Sedan svartnade två tår på varje fot. Jag var i kontakt med veterinär, men hon verkade inte ha ont, utom när jag kom åt någon av fötterna, då hon drog tillbaka den instinktivt. Istället sov hon nästan hela tiden.
Så småningom föll tårna av, men hon kunde ändå gå. Jag frågade hönsägare hur hon skulle komma att klara sig och utifrån svaren bedömde jag att hon skulle klara sig bra.
När hon en morgon hoppade upp i sängen kl 7 och gol, förstod jag att det inte var en liten Allena, utan en liten Allen...När Allen började visa mig var jag skulle lägga ägg, förstod jag att det var dags för honom att flytta ut till de andra.
Han har nu bott ute i ett av hönshusen i mer än ett halvår och har klarat sig bra. Dock har han gått ut på trappan och galt. När jag har svarat, har han sprungit mot mig över gårdsplanen och vänt på sig för att jag skall lyfta upp honom och placera honom i en sockerlåda, som sitter uppsatt på väggen.
Idag var det dock annorlunda. Ingen Allen på vare sig trapp eller golv, utan han satt uppflugen på en pinne! Det känns som en underbar framgång. Världens goaste och tamaste tupp återvänder steg för steg till ett normalt tuppliv!
Bild på Allen här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar