Prinsessan på ärten

Jag var osäker på om jag skulle kalla det här inlägget för Prinsessan på ärten eller för Konvalescens, men det senare lät så tråkigt, så det fick bli det första. Igår låg hon nämligen i buren hela dagen och rörde sig inte ur fläcken. Eftersom hon låg på gott om mjukt hö, så associerade jag henne till prinsessan på ärten, som låg där och tittade ut över trädgården.

Imorse var hon osedvanligt pigg och ville vara med den lilla grå dvärgkochin, men så var det det där med benen....jag ser det dock som ett framåtskridande att hon, förutom att hon äter med god aptit, idag putsade sig lite för första gången och försöker kravla sig framåt - vill "vara med" och ligger inte bara och halvsover.

Det är en välsignelse att den här buren nu kommit till stånd och att jag därmed kan lämna henne ur sikte och slipper lämna henne till bekanta, vilket jag hittills behövt göra när jag åkt in till stan.

Buren snickrade jag ihop i söndags och den gamla konten tog jag med från Värmlands Säby i förrgår. Den hittade jag en gång bakom hönshuset och i den har kycklingarna legat när de var små, så hon känner igen sig. Maten flyttade jag fram när hon skulle äta, förstås! Buren går dessutom in genom hönsgårdsdörren, så hon kan ligga i den även när de alla är instängda där - för att inte tuppen ska vara på henne.

Snart läggdags

En höna har nu blivit parningsvillig och låter tuppen para sig med henne utan att skrika i högan sky. Det är den svarta, som hängt ihop med tuppen sedan de var små. Plötsligt har tuppen också betett sig på ett sätt som jag aldrig sett förut.

För ett par dagar sedan gick han plötsligt ned i den vita hönans banankartong, som hon sover i nu när hon är skadad. Där började han rota omkring och göra som en grop. Bredvid stod den svarta hönan och de småpratade en lång stund med varandra, som om de resonerade om något viktigt, som man och hustru.

Ikväll lade han sig i ett hörn i höet i det lilla hönshuset med näbben ned i hörnet och baken upp och låg så en liten stund, som om han ville visa hönan, som såg på, var hon skulle lägga sitt ägg. Sedan klev han åter i banankartongen och lade sig likadant, med näbben och huvudet ned och baken upp! Hönan såg på och sedan småpratade de åter en stund medan tuppen låg kvar i kartongen, krafsade lite och återigen gjorde en grop. Gulligt och otroligt fascinerande!

Sedan har jag läst på nätet att tuppar liksom hannen bland många fågelarter just hjälper hönan att hitta en ruvplats. Det ger alltid något nytt att ha höns! Men först trodde jag att tuppen blivit lite tokig alternativt hittade på något mot den lilla vita hönan, som han varit tämligen brutal emot, hur mycket han än dansar runt hennes fötter. Ganska snart insåg jag dock att det här var en viktig kommunikation mellan honom och hönan!

Det är m a o troligen snart dags att sätta upp redena, som nu står ute. Då lär jag förmodligen först få se tuppen i redet (banankartongen är ju faktiskt upptagen ett tag)! :-) Jag återkommer om min skadade höna. Idag har jag i varje fall snickrat ihop en konvalescensbur åt henne. Bild kommer!

Hönor och hönsgård

Hönsen på upptäckarstråt.

Redan i början av juli blev hönsgården klar - tack vare hjälp av en bekant från Rudskoga. Sedan dröjde det ett tag innan jag tog hit hönsen, eftersom inte själva hönshuset; det lilla tidigare pojkdasset, var klart. Jag satte dock en dag upp hönsnät, lade ett golv, satte upp en pinne och satte dit rutan i dörren och sedan kunde jag ta dit hönsen.

Det har dock blivit ett äventyr att ha dem här. Tuppen har blivit könsmogen men inte hönorna, och svårast har han varit på den vita, som skadats så allvarligt att hon nu inte orkar gå. Hon äter dock ordentligt och kommunicerar med de andra hönsen, så jag hoppas naturligtvis att hon skall bli helt återställd!

Dessutom är det ett vågspel att ha dem gående utanför hönsgården här. Idag på eftermiddagen hörde jag ett fasligt oväsen. När jag tittade ut genom köksfönstret, såg jag en duvhök lyfta från vinbärsbuskarna och den svarta hönan komma farande skrikande. Jag rusade ut och klappade hårt i händerna. Så såg jag höken lyfta från de rosa spireabuskarna vid äppelträdet. Borta var hönan och tuppen (de andra var i hönsgården).

Det dröjde ett tag, men sedan kom den svarta hönan fram och så småningom tuppen. Oskadda - men skrämda! De stannade under vinbärsbuskarna tills det var dags att gå in och hoppa upp på pinnen.

Det gäller att hitta lösningar på det mesta när man har höns, men ute skall de helst inte gå utan uppsikt. Så nu får jag försöka få till stånd en kycklingbur i hönsgården, så att inte tuppen ger sig på den skadade hönan om de alla skall gå instängda där när jag är borta. Puh! Har man givit sig in i leken.....

En hönsgård har vuxit fram. Dörren, som fanns i vedboden, hjälpte mig svåger Arne att sätta fast. Även gångjärnen och haspen är återanvändning. Från Unos Glas köpte jag en bit acrylglas, som jag skruvade fast. Hönsnätet köpte jag på Träbiten i Gullspång och träslanorna är sådana som blev över vid tillverkning av lockpanel till Ingrids och Arnes hus i Rud. Tätat nedtill mot marken är det med stolpar från det gamla staketet runt huset. Det var lite knepigt, eftersom marken är så kuperad.

Nu är dörren faluröd...Den skär sig markant mot sin omgivning - det flagnande dörrfodret och väggen....men det skall väl målas det också en dag!

De nya invånarna på strövtåg ned mot jordkällaren...

.... i havreåkern...

...och uppflugna på trädgårdsmöbeln!

Verandastaketet återinsatt

Det är Lars-Erik Jern i Kronkärr som har gjort det igen - denna gång alltså lagat räcket runt verandan och bl a gjort nya överliggare, samt satt dit spjälorna. Han fick också såga till några nya. Nu behöver staketet och stolparna en sista strykning, för att det skall se ut som det ska. Mats målade ju staketet två gånger.

Jag har också en hel del fönsterfoder kvar att måla (ja, det på bilden måste bara blir skrapat och målat!) och ge några fönster, inkl dem som Martin skrapade och målade, en extra strykning. Jag hoppas jag skall få tid innan det blir riktig höst och fuktigt!

Dessutom behöver kittet bättras på här och var samt några hörnbeslag sättas fast och så återstår ju två fönster på huset och ett på uthuset att göra i ordning helt och hållet - fast det blir med största sannolikhet inte i höst!

Däremot vore det väldigt roligt om jag finge tid att göra klart i sovrummet, när nu fönstret är isatt och kakelugnen lagad. Men, men -  det troligaste är nog att det blir i vår. Jag får nog koncentrera mig på att hinna med fönstren!

Släktbesök

För nu ca 1,5 vecka sedan gick släktträffen i Värmlands Säby och här i Södra Råda av stapeln. Det var väldigt roligt att träffa alla och att få träffa de flesta i flera dagar dessutom! På lördagen hade vi ju den stora middagen och på söndagen brunch här i Södra Råda missionshus. Sedan åkte vi på en rundtur och tittade på några släktgårdar på farfars farmors sida. Därefter gav bl a kusin Barbro och bror Jan en liten konsert i Visnums Kils kyrka, som jag bokat. Sedan kaffe i Värmlands Säby och på kvällen grillning här.

På måndag morgon åt vi gemensam frukost här i Södra Råda (då var vi dock bara sex stycken) och sedan var släktträffen slut. Bilden är på tre av mina / våra kusiner, varav två kommit från USA. Tyvärr tog jag ingen bild på söndagkvällen eller på brunchen, men desto fler bilder har ju tagits från middagen på lördagen!

Nu har det mesta återgått till det normala, fast direkt efteråt åkte jag på en dunderförkylning och hamnade i sängen med tämligen hög feber. Dessutom har en av hönorna skadat sig så allvarligt att hon knappt kan röra sig och har krävt lite extra omvårdnad."Tur" i oturen har jag själv haft min förkylning att ta hand om och därför ändå varit hemma.

Operation målning pågår!

Det har målats lite mer än vanligt de senaste veckorna.

Mats har målat verandastaketet två gånger. En strykning återstår, men det kan göras när spjälorna är på plats.

Martin skrapade i helgen som gick fönsterfodren mot norr och målade dem en strykning. Två återstår men det är en betydande skillnad redan nu!

Martin och jag skrapade i vårt anletes svett (vi tog ett välbehövligt dopp i Skagern efteråt) de två blå stolarna och soffan, som jag köpte på loppis i Bäckhammar för sådär 10 år sedan. Redan efter något år hade plastfärgen börjat släppa och de målades då en gång med äggoljetempera av Agnetha N och mig. Med tiden har dock mer gammal plastfärg (vi skrapade då inte bort allt) släppt, så stolarna såg rätt anskrämliga ut och armstöden var inte direkt sköna att lägga armarna på! Bilden ovan visar stolen efter skrapningen.

Efter ytterligare någon skrapning och efterföljade målning, såg soffan så här fin ut. Framför allt slipper väl den som sitter i den riskera att få flagor som fastnar i kläderna eller vassa flagor som sticker i underarmarna. Ska försöka komma ihåg att slå in resterande utskjutande små spikar också - trist om någon  river sönder fina sommarklänningen....

Det var den här gamla färgen, som jag målade dassdörrarna med första våren jag hade huset (köpte huset hösten 1998), som jag använde. Knappt halva burken var kvar, vilket räckte till bänken och lite påbättring på dassdörrarna. Färgen finns inte mer, så nu får jag försöka hitta någon liknande till de två stolarna.

Dessutom har jag faktiskt också målat den möjligen 100 år gamla bänken på verandan med ca 50 år gammal grön färg från Linhultstiden. Den var "tixotrop", dvs rinnfri, stod det på burken, men det märktes inte när jag målade med den. Även den tog slut precis när bänken var färdigmålad. Nu ser den lite lagom mossgrönt shabby chic ut!